Vira – regler och historia kring Sveriges nationalkortspel

Vira är ett svenskt kortspel för tre spelare som ibland kallas Sveriges nationalkortspel. Det är ett sticktagningsspel med budgivning, nära släkt med bridge och den så kallade Solo-familjen, och brukar beskrivas som ett av de mest komplicerade kortspel som någonsin konstruerats. Här går vi igenom reglerna steg för steg – giv, budgivning, kontrakt och poäng – och berättar historien bakom spelet, från de insnöade herrarna vid Vira bruk till dagens virasällskap.

Vad är Vira?

Vira (även stavat Wira) är ett traditionellt svenskt kortspel för tre spelare. Det spelas med en vanlig fransk kortlek på 52 kort, och själva sticktagningen föregås av en budgivning precis som i bridge. Den spelare som bjuder det högsta kontraktet blir spelförare och spelar ensam mot de övriga två, som samarbetar för att sätta hens kontrakt.

Det som gör Vira så ovanligt är bredden: spelet har ett fyrtiotal olika kontrakt, från blygsamma bud där man bara lovar att ta ett visst antal stick till de mest extrema – att ta alla stick eller att medvetet förlora alla. Vira räknas till Solo-familjen tillsammans med Solo Whist och Préférence och härstammar i sin tur från de äldre spelen Boston och Ombre. Insatserna i form av spelmarker samlas i en särskild dosa som kallas virapulla.

Virans historia – från Vira bruk till nationalkortspel

Exakt när Vira uppstod är oklart, men enligt en spridd anekdot ska spelet ha fötts omkring 1810. Berättelsen gör gällande att deltagarna vid ett ting blev insnöade och fördrev tiden med att spela alla kortspel de kunde – för att till slut hitta på ett helt nytt, som fick namn efter platsen. Namnet brukar knytas till Vira bruk, ett gammalt klingsmedjebruk i Roslagen norr om Stockholm, och enligt traditionen var det två herrar av vallonsk härkomst som låg bakom spelet. Som med många ursprungslegender bör historien tas med en nypa salt.

Spelhistoriskt växte Vira fram ur en form av ”lomber-boston” runt 1809, och den äldsta kända budtabellen är daterad till 1818. Under 1800-talet blev Vira ett mycket populärt sällskapsnöje, och spelet har levt kvar in i modern tid tack vare entusiaster och virasällskap. Spelforskaren och spelkonstruktören Dan Glimne är den som har satt etiketten ”Sveriges nationalkortspel” på Vira.

Virans storhetstid tog dock slut när contract bridge slog igenom i Sverige i början av 1930-talet. En viktig förklaring är att Vira – till skillnad från exempelvis tyskarnas Skat – aldrig standardiserades, utan levde vidare i en mängd lokala varianter. Försök att samla reglerna har gjorts genom åren: kortfabrikanten Öberg gav ut Viraboken 1945, och Stockholms Wirasällskap antog 1999 en förbättrad budtabell som rättade till logiska orättvisor i poängsättningen. Vill du jämföra med ett spel som har en lika brokig historia kan du läsa om Gin Rummys historia.

Det här behöver du för att spela

Utrustningen är enkel och de flesta har redan det mesta hemma:

• En kortlek – en vanlig fransk kortlek med 52 kort (inga jokrar).
• Tre spelare – Vira är gjort för exakt tre aktiva spelare. Är ni fyra brukar given sitta över varje giv och turas om.
• Spelmarker och en virapulla – marker i olika valörer (traditionellt kallade pinnar och betar) som samlas i en virapulla, en dosa med fack för varje spelare och ett lock som fungerar som gemensam pott.

Virapullor från 1800-talet tillverkades ofta i rikt dekorerat porslin och är i dag eftertraktade samlarobjekt, medan senare modeller gjordes enklare i plast eller metall. Saknar du en virapulla går det förstås bra att använda vanliga spelmarker eller tändstickor och en skål som pott.

Så spelas Vira – grundreglerna

En hel giv i Vira följer alltid samma kedja: giv, budgivning, spel och uppgörelse. Nedan är grunderna – de exakta kontrakten och poängen styrs av budtabellen, men principerna är desamma.

Giv och talong

Given delar ut 13 kort till var och en av de tre spelarna, vanligen i små knippen om tre eller fyra kort i taget. De återstående 13 korten läggs med baksidan upp i mitten och bildar talongen (kortstocken), som spelarna kan använda för att förbättra sina händer beroende på vilket kontrakt som spelas.

Preferensfärg

Innan spelet avgörs ofta en preferensfärg genom att ett kort från en extra kortlek vänds upp. Den uppvända färgen blir preferensfärg, färgen i samma kulör blir andra preferens och de två övriga färgerna räknas som vanliga färger. Vilken färg som är preferens påverkar hur mycket de olika kontrakten är värda i poäng – att lyckas i preferensfärgen ger mer.

Budgivningen

Förhand (spelaren till givens vänster) måste öppna budgivningen och får inte passa direkt. Därefter bjuder spelarna i stigande ordning efter kontraktens rangordning; man kan höja, hoppa i buden eller passa. När två spelare har passat blir den som bjudit högst spelförare, och hen spelar sitt kontrakt ensam mot de två andra.

Spelet – sticken

Förhand spelar ut till det första sticket. Man måste följa färg om man kan, annars får man spela valfritt kort. Ett stick vinns av det högsta trumfkortet, eller – om ingen trumf lagts – av det högsta kortet i den utspelade färgen. Vinnaren av ett stick spelar ut till nästa. Spelföraren försöker ta exakt så många stick som kontraktet kräver, medan motspelarna samarbetar för att hindra det. Är du nyfiken på hur sticktagning och trumf fungerar i andra sammanhang kan du jämföra med Sjuan.

Poäng och virapulla

Poängen betalas med marker. Lyckas spelföraren med sitt kontrakt får hen marker ur potten och ibland av motspelarna; misslyckas hen får hen i stället betala in. Att missa kontraktet med ett enda stick är en ”enkel” förlust, medan att missa med två stick eller mer kallas kodilj och kostar betydligt mer. De exakta beloppen styrs av budtabellen och av vilken färg som var preferens.

Kontrakten – från begär till vira och gök

Virans dryga fyrtiotal kontrakt kan grovt delas in i några familjer. Du behöver inte lära dig alla på en gång – de vanligaste räcker långt i början:

• Köp- och begärkontrakt – spelföraren byter kort mot talongen, väljer trumf och lovar att ta ett visst antal stick (ofta 6–9).
• Turné, vingel och tringel – spelföraren vänder ett, två eller tre kort från talongen för att bestämma trumf innan hen spelar.
• Solokontrakt – spelföraren spelar utan att byta kort mot talongen och siktar på allt från 6 stick upp till samtliga.
• Misär och gök – här gäller det omvända: spelföraren ska förlora alla stick. Göken är det extrema fallet där man lägger upp handen öppet och inte får ta ett enda stick.
• Vira – det mest prestigefyllda kontraktet, där spelföraren ska ta alla 13 stick.

Ju mer riskfyllt och svårt kontraktet är, desto mer är det värt – och desto hårdare straffas ett misslyckande.

Vanliga nybörjarmisstag

• Att bjuda för högt för tidigt. Lär dig först de enklare begärkontrakten innan du ger dig på vira eller gök.
• Att glömma följa färg. Precis som i bridge måste du följa den utspelade färgen om du kan.
• Att underskatta motspelet. De två motspelarna samarbetar – räkna med att de försöker sätta ditt kontrakt tillsammans.
• Att strunta i preferensfärgen. Samma kontrakt kan vara olika mycket värt beroende på vilken färg som är preferens.
• Att blanda ihop lokala husregler. Eftersom Vira aldrig standardiserades finns många varianter – kom överens om vilken budtabell ni följer innan ni börjar.

Vira jämfört med andra svenska kortspel

Vira är ett sticktagningsspel, alltså samma grundfamilj som många klassiska sällskapsspel. Vill man träna sticktaktik på ett enklare sätt är Plump ett bra och mer lättillgängligt alternativ, där man gissar hur många stick man ska ta. Gin Rummy tillhör i stället rummy-familjen, där man samlar kombinationer i stället för att ta stick – men budgivningen och den taktiska känslan i Vira gör att den som gillar att planera sina drag känner igen sig. Nyfiken på en modern klassiker med tydliga regler? Jämför gärna med reglerna för Gin Rummy.

Friskrivning

Vira spelas traditionellt om små insatser i form av marker, och i vissa sällskap om pengar. Informationen på den här sidan är enbart en beskrivning av reglerna och historien och är varken en uppmaning att spela om pengar eller spelrådgivning. Spela alltid med måtta och bara för pengar du har råd att förlora. Behöver du eller någon i din närhet stöd kring spelande kan du kontakta Stödlinjen eller använda den nationella avstängningstjänsten Spelpaus.se.

Vanliga frågor (FAQ)

Hur många spelare krävs för att spela Vira?

Vira är gjort för tre aktiva spelare. Är ni fyra löser man det oftast genom att given sitter över varje giv, så att tre alltid spelar och turen går runt.

Vad är en virapulla?

En virapulla är en dosa med fack där spelarna förvarar sina spelmarker (pinnar och betar). Locket fungerar ofta som gemensam pott för insatserna. Äldre virapullor av porslin är i dag populära samlarföremål.

Varför kallas Vira Sveriges nationalkortspel?

Uttrycket myntades av spelkonstruktören Dan Glimne och syftar på att Vira är ett genuint svenskt spel som var mycket utbrett under 1800-talet. Det finns ingen officiell status, utan beteckningen beskriver spelets kulturhistoriska ställning.

Är Vira svårt att lära sig?

Grunderna – giv, budgivning och sticktagning – går snabbt att förstå. Det som gör Vira krävande är det fyrtiotal kontrakt och den budtabell som avgör poängen. Börja med de enkla begärkontrakten och bygg på efter hand.

Vad betyder kodilj i Vira?

Kodilj innebär att spelföraren missar sitt kontrakt med två stick eller mer. Det räknas som ett grövre misslyckande än en enkel förlust (ett stick fel) och straffas med en högre betalning enligt budtabellen.